Det har gått 2 veckor och 4 dagar sedan H tod sin SISTA överdosen, ja jag skriver sista för nu får det vara nog. Jag vill ju inte förlora min kärlek.

Jag hämtade ju H på måndagen på psykavdelningen, det va så skönt att han va hemma hos mig men samtidigt va/är jag så rädd att det ska gå fel igen. Vi försökte ett tag (jag, P och Å) att få H att skriva sig här uppe för att ha närmare till en möjlig kontakt, slippa åka ner ända till Stockholm om det skulle vara något. Ena stunden verkade det som H ville det men det verkade också försvinna lika fort och inget har hänt tyvärr.

Jag är ju som sagt jätte rädd att det ska hända något igen, även fast allt är jätte bra nu, H äter sin medicin, vi somnar ganska tidigt på kvällarna och han har saker att göra hela tiden, H hjälper nämligen P på hans jobb. Och jag vet att H trivs med det han får göra. Men dte måste bli en förändring. Samtalskontakt måste ordnas, H har en kontakt men han finns i stockholm och det funkar inte, vi/han kan inte sitta och åka 18 mil (enkel väg) när det ändå skulle kunna funka här uppe (ca 3 mil därifrån vi/jag bor).

Det har iaf inte varit något "problem" sen sist, allt flyter på och H är på bra humör. Vissa nojjor kommer upp ibland. I lördags tex va han helt plötsligt jätte rädd för att polisen skulle komma och hämta honom (??) Ja så där helt plötsligt kan han få såntför sig och han mår verkligen jätte dåligt av det, andra (även jag i början) kan säkert tycka det låter skit löjligt men det är ju hans tro och det blir hans verklighet. Så vi fick helt enkelt ta oss in till polisstationen en liten bit härifrån och kolla så att allt va ok, och det va det ju så klart. H kände sig väldigt lättad när vi gick ut därifrån. Och det kändes även skönt för mig att han inte längre behövde oroa sig så. Viss oro finns fortfarande kvar hos H, inte bara vad gäller polisen utan att tex jag ska lämna honom. Vilket inte kommer hända hjärtat!

Jag ska försöka hålla mig uppdaterad så ofta som möjligt och hålla mina ögon öppna om det skulle börja gå åt fel håll.