Hans sida av det hela!
När jag mår dåligt så blir allt svart eller vitt för mig, och jag känner mig utnyttjad och sviken av alla det är inte bara dig jag känner så mot
H berättade för mig om hur han kan känna sig när han mår så där dåligt som han gjort nu. Han har skrivit det på msn så jag har försökt att fixa till det lite. Måste säg att det är väldigt intressant att läsa, intressant, ledsamt och nyttigt (för mig iaf)
och när jag känner så, då ÄR det sanningen i mitt sjuka huvud, fast det faktiskt inte ÄR sant. Grejen är att det börjar oftast med att jag blir missförstådd vilket känns förjävligt, eftersom jag inte har problem med svenskan eller om jag blir nonchalerad, när det blir så, då börjar irritationen att gro inom mig och när den väl börjat gro de minnsta lilla då räcker det med att någon, vem som helst, säger något som provocerar mig, tex om jag får kaffet i mellanmugg istället för stor mugg på donken då blir det som en lavin av negativa tankar och jag menar att dom väller fram. Och när det väl börjat att koka i mitt sjuka huvud (JO, det är sjukt just då iaf.) då ser jag fel i allt, precis ALLT. Om jag skulle säga till dig när jag mår dåligt att du ska stå på ett ben, och du skulle göra det, då skulle jag säga att du fattar ju inget, du står på fel ben, fast jag inte ens sagt vilket ben du ska stå på. Och det är sånt som jag tar som en självklarhet, att folk ska fatta allt fast jag bara säger hälften. Och när jag känner att det kokar i kålan på mig, då letar jag efter anledning till bråk, eller tjafs rättare sagt. Som tex när jag mår dåligt, och jag går förbi någon som säljer abnonemag, då hoppas jag att dom ska fråga om jag är intresserad av det dom har. för att kunna vräka ur mig så mycke skit som möjligt och lite till ändå, varför skulle jag vara intresserad om jag inte kom fram och frågade om deras abonnemang tex. Och innerst inne mår jag jävligt mycke skit, och även fast jag sagt att jag hatar dig mest på denna jord är det lögn, för det är mig själv jag hatar, och det är så just då, det finns ingen i hela världen jag hatar så mycke som mig själv. Det är inget jag kommer på i efter hand att jag hatar mig själv, utan jag hatar mig just då när jag mår skit. Men då känner jag att varför skulle jag inte hata mig själv för? alla andra har ju behandlagt mig som skit och klart att man behandlar en idiot som skit, så alla dom kan ju faktiskt inte ha fel, jag ÄR en idiot, ett äckel, en tattare som faktiskt är en last för alla jag känner, och känner att det är bättre om jag får dom i min närhet (då menar jag dig med dom i min närhet) att börja hata mig som jag själv gör och genom att få dig att hata mig, så tar du avstånd från mig och då är jag längre ingen last för dig, och du slipper må dåligt om du slipper mig. För hur kan någon faktiskt vilja leva med mig? jag ÄR en idiot, ett psykfall. ja jag är allt jag hatar och eftersom jag älskar dig fast jag säger tvärtemot, vill jag inte att du ska behöva dras med en som mig, den som jag hatar mest i hela världen dvs. mig. Och jag VILL leva med dig, det vet jag även när jag mår dåligt, fast jag säger att jag aldrig mer vill veta av dig och anledningen till att jag blir så jävla rabiat sur, är att jag ÄR jag, och jag hatar mig själv mest i hela världen över allt, och jag kommer aldrig att bli av med mig själv, hur mycka jag än vill. Och när jag tänker på vår bebis, blir jag varm, känner att jag vill sitta i soffan med dig och han i min famn och bara vara en "normal" familj, du vet, titta på idol, csi... ja som vanliga människor gör och kanske bingolotto ibland. Jag behöver inga miljoner, så länge jag känner mig trygg och du gör mig trygg, så är det, och det känner jag även när jag mår dåligt att du är min trygghet, men ibland är jag rädd att min trygghet (du) ska lämna mig och att mitt liv kommer att falla som ett korthus. Då känner jag att det är bättre om jag får dig att lämna mig pga. mig istället för att du lämnar mig för någon annan.
Som du kanske märkt så när jag mår bra, eller är på topp, du vet?
Då kan faktiskt inget få mig att må dåligt, det är som om jag aldrig mått så bra och jag känner att du älskar mig och att du aldrig kommer att lämna mig, och jag vet (fast det jag vet då, är ju bara inbillning!!!) att jag kan fixa allt, jag har lösningen på allt om jag får fundera en stund och det finns inte ett moln på min horisont. Men som jag sagt, det är då jag verkligen ÄLSKAR livet och allt det har att erbjuda, men nackdelen är.... Att när jag är så, det tar jätte mycke energi av mig, vilket jag inte märker förrens jag är helt urlakad på all energi och när jag inte har någon energi det är då det går utför och blir som jag beskrev tidigare men grejen är den att när jag är på topp, då kommer jag med snabba (ofta roliga enligt mig själv) svar på dom flesta frågor, och jag känner att du inte behöver skämmas för att gå med mig på stan, för jag ÄR faktiskt den coolast kille som finns, jag ÄR den coolast kille jag känner till på jorden jag tycker att jag är jävligt häftig, och känner mig oövervinnlig inte att jag ska spöa halva stan och några till, utan att jag kan snacka mig ur vad som helst, tex pruta i affären kanske snacka till mig en stor kaffe ist. för en liten eller mellan. Men det som jag känner igen själv är, att jag blir jävlig rapp i käften, jag brukar då kunna få dom flesta att skratta bara av en mening typ och alla (tror jag iaf) tycker att jag är skit rolig. Då känns det som om min hjärna ligger typ 20 steg före vad andra tänker så jag behöver inte fundera på vad jag ska säga, för det vet jag 10 meningar innan jag säger det och då låter det liksom naturligt och det är nog det folk skrattar åt, att det verkar komma helt naturligt. Och jag kan snacka med vem som helst om vad som helst, men om jag inte vet något om den jag pratar med någon om frågar jag gärna mycke och mer där till, och vrider och vänder på svaren, och kommer med olika scenarion tex. men hur gör du om de blir så? Eller så? men om båda sakerna händer, vad gör man då? Osv. Nu när jag tänker efter så verkar det som jag försöker få till ett scenario som personen inte kan lösa, och jag inbillar mig att jag givetvis kan lösa det då. Och sen får jag idéer, och då menar jag IDEÉR det kan börja med att jag ser en form tex en lampa eller en sko vad som helst och då får jag en idé att jag ska göra en sån grej sen när jag tänker på det så blir den idén en ny idé som jag också kan göra, jag ser liksom möjligheter i allt, eller snarare potential.
Detta va faktiskt första gången H förklarde för mig hur allt kan kännas för honom. Och han avslutade konversationen med något som vi båda tyckte va väldigt bra sagt. "Det är jag som har diagnosen,men det är du som lever med den"