Vi har levt tillsammans ett tag nu och jag älskar honom mer än något, och det gör så fruktansvärt ont i mig att se han må så dåligt, att vara så låg, arg och ledsen för att (kanske) nästa dag vara så pigg glad och allt är på topp, finns inget som kan stoppa honom, hans tankar och funderingar sprutar ut från alla håll. Men ibland så tar det mycket längre tid än bara en dag för att han ska bli "glad" igen och ibland händer det fruktansvärda saker innan det blir "bra" igen.

Saker och ting kändes bra men det va ändå något som inte riktigt stämde, H hade telefonkontakt med en person nästan varje dag i ca en vecka, vilket fick honom att må riktigt dåligt. Det blev en massa saker sagda men inget som liksom kom någon vart. H började må sämre och sämre och en dag stöter vi på denna person han haft telefonkontakt med vilket gjorde allt ännu sämre. H talade om för mig att han mådde väldigt dåligt och ville få hjälp, ville läggas in och ta sig igenom dom här dagarna. Vi satte oss i bilen för att åka ner till St: Görans psykakut ( ca 18 mil) efter bara ca 3 mil stannade våran bil och det blev droppen för H, inget gick som han ville, allt va skit, inget kunde han göra rätt (som han uttryckte det). H hade bara dagarna innan hämtat ut sin medecin som låg kvar i handsfacket i bilen, han sliter upp luckan och rycker åt sig 3 fulla kartor jag hinner ta 3 ifrån honom. Han sliter upp förpackningarna samtidigt som han gormar och skriker att om jag ringer någon ska han ta min telefon och slå sönder den och det va inte mycket trevliga ord som kom ur munnen på H just då. Efter en stund kommer P (som vi ringt för att få hjälp med bilen) då passar jag på att ringa 1177 för att berätta hur mycket han tagit och då är det kanske 15 minuter sedan H fått i sig alla 30 tabletter, 30 Seroquel Depot 300 mg så han har alltså fått i sig 9 g, jag sätter mig i bilen och tittar på H som står bakom P och bara skrattar. Helvete om han visste hur jävla arg det gjorde mig.

Tillslut får vi igång bilen och jag kör H till akuten en liten bit därifrån, nu har han svårt att gå och prata, han ser ut som ett lik i ansiktet och det gör mig illamående att se på honom. Vi tar oss iaf in till akuten och får snabbt komma in, sköterskorna ställer massa frågor om sjukdommar och annat, jag svarade så gott jag kunde och även H. Det tog inte lång stund innan vi fick komma in och H får magpumpas, sköterskorna säger till mig att det kan se väldigt hemskt ut och att jag gärna få gå ut om det känns jobbigt men jag väljer att sitta kvar, sitta kvar och titta på när H magpumpas, det va nog bland det värsta jag sett. När allt är klart kommer ambulanspersonalen för att köra H till hjärtavdelningen, (ca 6 mil) eftersom han tagit en sån stor dos måste hjärtat kollas över natten. Och eftersom vår bil gick lite som den ville fick jag ringa Å och förklara allt vad som hade hänt och fråga om hon och P kunde hämta mig för att sen köra mig till sjukhuset. Under tiden jag väntade på P och Å ringde jag till psykjour mottagningen för att få prata med någon, jag förstod nog inte riktigt vad som hade hänt men jag behövde verkligen prata med någon om vad som hade hänt. Kommer i kontakt med en sjuksköterska vid namn Erika, en väldigt trevlig tjej, vi pratade en bra stund och det fick mig faktiskt att för en liten stund må bättre. Hon önskade oss lycka till och hoppades på att H skulle få den hjälp han behöver för allas skull och hon säger att eftersom jag är gravid ska jag inte behöva ha så här mycket att tänka på. P och Å hämtar upp mig och vi åker till sjukhuset, jag får komma in på en gång och träffa H, han ligger då på akuten och väntar på att få komma till hjärtavdelningen. Vi pratar en stund (minns inte ett ord av vad som sas) jag frågar hur han känner sig vill minnas att han svarade "jag vet inte". H får efter lite tjat följa med mig ut och röka. Sen kysser vi varandra hej då. Jag åker hem igen med P och Å, det känns förjävligt att jag inte kan stanna kvar, att jag måste lämna H där känns verkligen som jag sviker honom så fruktansvärt mycket. Så fort jag kommer hem ringer jag hjärtavdelningen för att höra hur det är med H, och det ser bra ut enligt sköterskan. Jag sover fruktansvärt dåligt den natten. Vaknar tidigt morgonen därpå och ringer igen till hjärtavdelningen för att höra hur natten har varit för H. Sätter mig sen i bilen för att hälsa på H. Han ligger och sover när jag kommer, jag sätter mig på en stol brevid honom en stund men eftersom han sover betämmer jag mig för att gå ner och äta lite frukost. Kommer tillbaka efter ca 1/2 timma då är han vaken. H pratar om massa konstiga saker som han inte vet om han drömt eller om det har hänt på riktigt, men jag vet mycket väl att det bara är drömmar, konstiga också.

Jag är hos H hela dagen,åker bara iväg en kort stund för att äta något. Vi pratar om allt och inget. H somnar till ibland och när han vaknar ber han om ursäkt för att han somnat. Han tjatar även till sig att få gå ut och röka denna gång.

H ska få komma hem nästa dag och han pratar med läkaren och säger att han vill ha hjälp och läkaren ska kontakta psykvården nere i Sthlm.

Jag hämtar H på torsdag eftermiddag vi sover hemma hos mig den natten. På morgonen dagen efter åker jag in för att göra UL. Jag och H sms:ar mycket under tiden. Han ber om ursäkt flera gånger för dom gångna dagarna och talar om att han älskar mig jätte mycket. När jag är på väg hem skriver han och frågar om jag villköra ner han till St: Görans psykakut så han får läggas in och få den hjälp han behöver. Så vi bestämmer oss för att åka ner, vägen ner känns som en evighet och jag känner mig så fruktansvärt ledsen, ledsen för att allt är som det är och samtidigt som jag "vill" att han ska läggas in vill jag ju bara ha honom hos mig. Vi är framme runt 23 tiden, vi säger inte mycket till varandra där inne, H skriver i sin dagbok och jag tittar i tråkiga tidningar. Efter en stund frågar jag hur han känner sig, han är väldigt orolig för vad dom kommer att säga, att dom inte kommer låta han läggas in. Jag försöker lugna honom och talar om att så klart dom inte kommer släppa iväg dig efter en sån här sak. Runt 02 tiden får han komma in och prata med en läkare. H kommer ut efter ca 20 minuter och det är ingen glad H som kommer ut. Så ingen hjälp fick han. Enligt läkaren på St: Görans kan dom inte bara lägga in H utan sånt måste planeras med sin läkarkontakt, så han skulle alltså ha planerat sitt självmordsförsök "bättre" antar jag. Läkaren frågade också om H hade någon medecin kvar H svarar att han har ju precis tagit en överdos och alla tabletter är slut. Läkaren är ju trevlig och säger att han kan skriva ut nya tabletter så han har. Jag blir så fruktansvärt arg av att höra vad läkaren har sagt och funderar hela vägen hem (18 mil ca) hur det kan vara möjligt.

H kör hem, det går fort och vi säger inte mer än några enstaka ord till varandra. Helgen passerar och det är tungt, tungt för H och tungt för mig. Jag vet inte vart jag ska vända mig, hur jag ska bete mig, om jag ska vara honom nära eller ge han utrymme. Men jag beslutar mig för att hålla mig ganska nära, bara vara där. Vi ligger mest i sängen, ena stunden är stereon på på hög volym, nästa stund tittar vi på någon musik dokumentär.

Måndagen kommer och nu känns allt toppen. H ringer sin läkarkontakt nere i stockholm, förklarar vad som har hänt men säger att nu är allt bara bra, och han mår jätte bra.

Nu är det som att inget kan få honom att må dåligt, allt är ju som sagt på topp och hans tankar och funderingar forsar fram.

En fortsättning kommer snart på resten av veckan som va och det hemska som inträffade då.