Efter förra incedenten rullade allt på ganska bra i ca 1 vecka, men någonstans går det fel igen. H har tagit upp kontakten med samma person som förut (denna person är H:s ex) och han försöker få saker som borde fungera att fungera men det går inte riktigt som han tänkt sig. H börjar sakta bli väldigt låg,men på något sätt tror jag inte han vill att jag ska se att han mår dåligt så han försöker "gömma" det in i det sista.

Nästa måndag (12/9) kommer och vi sitter hemma i soffan och tittar på idol och käkar lite. H äter väldigt lite och äter sen inget på 4-5 dagar.

När torsdagen kommer är allt, verkligen allt skit. H är som en helt annan person. Vi har varit iväg någonstans, jag minns inte vart men när vi har ca 2 mil kvar får vi soppatorsk, H ringer P om ber om hjälp, P:s bror ska komma och hjälpa oss. Under tiden vi väntar är det full fart i bilen. H gapar och skriker om hur alla behandlar han som skit, att han nu är trött på all skit jag alltid ger honom, all skit jag gett honom under tiden vi varit tillsammans. Nu är det slut. Han ska minsann ta upp kontakten med en gammal kvinnlig bekant för att göra mig svartsjuk. Jag klarar iaf inte av att sitta kvar i bilen och beslutar mig för att gå dom ca 2 milen. Jag går gråtandes därifrån, Hör att H skriker något från bilen, jag drar upp luvan över huvet och lyssnar inte, har ingen aning om vad han skrek om. När jag kommit en bit på vägen susar H förbi i bilen i en jävla fart. Jag grinar och tycker antagligen jävligt synd om mig själv. Efter ett tag ringer jag Å, mest bara för att prata och be om att få en vän. Jag förklarar hur saker och ting ligger till, hur arg H är och att inget kan få honom att lugna ner sig. Efter vi pratat en bra stund kommer sen Å och hämtar mig, det kändes som jag hade gått i en evighet och det började mörkna. Å frågade om hon skulle köra hem mig men just nu ville jag inte sova hemma själv, och H sms:ade hela tiden och nu skulle han komma och hämta alla sina grejer hos mig och jag ville verkligen inte ha honom hos mig just då, när han va som han va. Så jag sov hemma hos Å och P. Jag och H sms:ade nog fram till kl 04-05 på morgonen och det va inte mycket trevligt som kom från hans telefon. Och ett flertal gånger skrev han att nu va det slut, och barnet (som förmodligen ändå inte va hans, enligt han själv) betydde inte ett skit för honom, han ville inte ha det, jag gav honom bara ännu en till att lära hata.

Å körde mig hem runt 9 tiden på morgonen då va H redan hemma hos mig och höll på att packa sina grejer. Jag tog mig till affären och sms:en fortsatte strömma in. "Jag hatar och föraktar dig lika mycket som..." "Vad du och din unge gör i framtiden, bekommer inte mig" osv...

Kommer hem igen, och lägger mig i sängen och sms:ar med Å, hon frågar hur allt går, jag förklarar kort och enkelt att han är så jävla elak och hur ledsen jag blir, just för att detta är INTE H verkligen inte, och det vet vi alla.

Sen sätter sig H i soffan och säger något som får hela min värld att rasa samman just då, och det är just det att saker han säger till mig OM mig det skiter jag i, jag kan ta det MEN när det går ut över vårt barn, som faktiskt VI "skapat" tillsammans, VÅRT barn som vi VALT att sätta till världen. Då kändes det som jag hade lust att ge han världens smäll och kasta ut honom från balkongen (vilket jag aldrig hade klarat iaf men). Efter han vräkt ur sig både det ena och det andra går han till kylen och hämtar den lilla spriten som finns kvar, då säger jag åt honom att åka härifrån, jag vill inte längre ha honom här hemma. Det gjorde ju inte saken bättre, för då va det ju jag helt plötsligt som inte ville leva med honom längre och jag som hade lämnat honom.

Innan H åker iväg kommer han på att han ska ha med sig sin medicin hem till sig.

Han åker iaf och vi fortsätter ha kontakt hela tiden via sms. Helt plötsligt slutar H att svara på mina sms och jag försöker ringa, får inget svar först men efter ca 4 gånger svarar han. Jag hör och VET på en gång att han tagit sin medicin. H får inte fram ett vettigt ord, jag hör hur han försöker prata och låter lite irriterad för att jag inte fattar vad han säger men det går verkligen inte. Jag försöker fråga vart han är, jag är osäker på om bensinen har räckt hela vägen hem, kanske sitter han i bilen vid vägkanten någonstan. Helt plötsligt blir det tyst i telefonen, jag skriker på H som inte får fram ett ljud. Lägger på och ringer 112, talar om som det är att jag vet till 99,9% säkert att han tagit en överdos igen. Jag är ju som sagt osäker på om han hunnit hem till sig eller om bilen kanske står på vägen någonstans mot hans hem. Så då måste en polisbil skickas istället för ambulans eftersom vi inte vet vart han är. Jag har ingen bil så jag börjar gå mot H:s hem som ligger 1 mil från där jag bor. Ringer till Å:s jobb och är panikslagen, hon försöker komma ifrån så fort som möjligt. Jag ringer H flera gånger under tiden jag går, han får fortfarande inte fram ett enda vettigt ord. När jag har ca 1-2 km kvar kommer Å och hämtar upp mig. Hon har sett att H:s bil är hemma men hon har inte vågat gå in. När vi kommer fram, kikar vi in genom fönstret men ser inte H någonstans, jag ropar men får inget svar. Polisen kommer efter bara en liten stund och Å hämtar nyckeln in till H. vi går in alla fyra samtidigt och där står han ute i "hallen" lutandes mot väggen. Polisen frågar om det är han jag svarar "ja" och jag och Å går snabbt ut därifrån. Fy fan så han såg ut, så som han va/såg ut för två veckor sedan (när han tog sin förra överdos) va inget mot detta. Polisen får hjälpa H in till soffan, han behöver hjälp att gå. Jag tittar in på H genom fönstret, det är så vidrigt att se, det går inte att förklara med ord hur hemskt det va. Han satt helt apatisk, plockade med saker (som inte fanns) i luften och stoppade i munnen och det ryckte i hela hans kropp. Händerna ville inte vara med alls.

Efter ca 40 minuter kom ambulanspersonalen. Vi kom väl fram till att H fått i sig ca 21 g, vilket är fruktansvärt mycket och det kan sluta jävligt illa.

Jag sitter på stolen utanför och gråter och undrar varför i helvete han gör så här, varför han är så fruktansvärt egoistisk, tänker inte på någon annan än sig själv.

Han åker iaf iväg i ambulansen och jag och Å åker efter en liten stund. När vi kommer fram har H fått komma in på Intensivavdelningen, vi får prata med en äldre kvinna som berättar att dom nu ska magskölja H och att vi får sitta ner i anhörigrummet så länge så kommer någon sen och pratar med oss. Efter en lång stund (vill jag minnas) kommer en lite yngre kvinna in och berättar att H nu ligger i respirator eftersom dom har magsköljt honom och att han fått i sig så mycket kol.

Vi sätter oss inne hos H och tårarna börjar rinna igen, och jag undrar VARFÖR??? Vet inte hur länge vi sitter där men vi bestämmer oss för att vi måste åka hem och få i oss något och H kommer att få ligga i respiratorn över natten, jag ville ju så klart stanna kvar men jag kände att jag behövde få sova lite också.

Vi åkte från sjukhuset runt 18 tiden och kl 19 ringde jag för att höra hur det va med honom och som väntat hade inget förändrats. Jag skulle ha sovit i H:s lägenhet den natten, jag gick ner för att lägga mig men kunde inte vara kvar där det kändes helt enkelt inge bra. Så jag sov hos P och Å istället. Vaknar runt 9 tiden och får låna P och Å:s bil för att åka in till H.

H är vaken när jag kommer in, han ser fortfarande hemsk ut, men det är så skönt att se att han är vaken och vid någorlunda medvetande. Jag sätter mig brevid han på en stol och han tar min hand. Jag minns inte vad vi pratade om eller om det va då han frågade mig hur jag ville göra med oss, om jag ville fortsätta tillsammans, vilket jag så klart ville. Fick till svars att "då gör vi det".

Jag va kvar hela dagen hos H och strax innan lunch kom en psykolog för att prata med H, jag va med i slutet av samtalet. Sen fick han flyttas till hjärtavdelningen återigen för att hålla koll på hjärtat under natten.

Nu pratar vi mer och mer, H somnar till och från och vaknar till och säger förlåt för att han somnar, han vill att jag sitter på sängkanten istället för på stolen. Även denna gång drömmer H konstiga drömmar och han undrar om det har hänt eller inte.

Dagen efter flyttas H till psykavdelningen och där stannar han över natten, jag är så klart där hos han så mycket jag kan och får. H mår väldigt dåligt över dom gångna dagarna, och vill verkligen att allt ska bli bra. Han bestämmer sig för att börja ta sin medicin igen och försöka ta tag i saker.

Nu har det gått lite över 2 veckor sen det hände.

Tänkte slänga in ett nytt inlägg snart igen om hur allt funkar nu efter detta om någon är intresserad av att höra....