H berättade för mig om hur han kan känna sig när han mår så där dåligt som han gjort nu. Han har skrivit det på msn så jag har försökt att fixa till det lite. Måste säg att det är väldigt intressant att läsa, intressant, ledsamt och nyttigt (för mig iaf)

När jag mår dåligt så blir allt svart eller vitt för mig, och jag känner mig utnyttjad och sviken av alla det är inte bara dig jag känner så mot

och när jag känner så, då ÄR det sanningen i mitt sjuka huvud, fast det faktiskt inte ÄR sant. Grejen är att det börjar oftast med att jag blir missförstådd vilket känns förjävligt, eftersom jag inte har problem med svenskan eller om jag blir nonchalerad, när det blir så, då börjar irritationen att gro inom mig och när den väl börjat gro de minnsta lilla då räcker det med att någon, vem som helst, säger något som provocerar mig, tex om jag får kaffet i mellanmugg istället för stor mugg på donken då blir det som en lavin av negativa tankar och jag menar att dom väller fram. Och när det väl börjat att koka i mitt sjuka huvud (JO, det är sjukt just då iaf.) då ser jag fel i allt, precis ALLT. Om jag skulle säga till dig när jag mår dåligt att du ska stå på ett ben, och du skulle göra det, då skulle jag säga att du fattar ju inget, du står på fel ben, fast jag inte ens sagt vilket ben du ska stå på. Och det är sånt som jag tar som en självklarhet, att folk ska fatta allt fast jag bara säger hälften. Och när jag känner att det kokar i kålan på mig, då letar jag efter anledning till bråk, eller tjafs rättare sagt. Som tex när jag mår dåligt, och jag går förbi någon som säljer abnonemag, då hoppas jag att dom ska fråga om jag är intresserad av det dom har. för att kunna vräka ur mig så mycke skit som möjligt och lite till ändå, varför skulle jag vara intresserad om jag inte kom fram och frågade om deras abonnemang tex. Och innerst inne mår jag jävligt mycke skit, och även fast jag sagt att jag hatar dig mest på denna jord är det lögn, för det är mig själv jag hatar, och det är så just då, det finns ingen i hela världen jag hatar så mycke som mig själv. Det är inget jag kommer på i efter hand att jag hatar mig själv, utan jag hatar mig just då när jag mår skit. Men då känner jag att varför skulle jag inte hata mig själv för? alla andra har ju behandlagt mig som skit och klart att man behandlar en idiot som skit, så alla dom kan ju faktiskt inte ha fel, jag ÄR en idiot, ett äckel, en tattare som faktiskt är en last för alla jag känner, och känner att det är bättre om jag får dom i min närhet (då menar jag dig med dom i min närhet) att börja hata mig som jag själv gör och genom att få dig att hata mig, så tar du avstånd från mig och då är jag längre ingen last för dig, och du slipper må dåligt om du slipper mig. För hur kan någon faktiskt vilja leva med mig? jag ÄR en idiot, ett psykfall. ja jag är allt jag hatar och eftersom jag älskar dig fast jag säger tvärtemot, vill jag inte att du ska behöva dras med en som mig, den som jag hatar mest i hela världen dvs. mig. Och jag VILL leva med dig, det vet jag även när jag mår dåligt, fast jag säger att jag aldrig mer vill veta av dig och anledningen till att jag blir så jävla rabiat sur, är att jag ÄR jag, och jag hatar mig själv mest i hela världen över allt, och jag kommer aldrig att bli av med mig själv, hur mycka jag än vill. Och när jag tänker på vår bebis, blir jag varm, känner att jag vill sitta i soffan med dig och han i min famn och bara vara en "normal" familj, du vet, titta på idol, csi... ja som vanliga människor gör och kanske bingolotto ibland. Jag behöver inga miljoner, så länge jag känner mig trygg och du gör mig trygg, så är det, och det känner jag även när jag mår dåligt att du är min trygghet, men ibland är jag rädd att min trygghet (du) ska lämna mig och att mitt liv kommer att falla som ett korthus. Då känner jag att det är bättre om jag får dig att lämna mig pga. mig istället för att du lämnar mig för någon annan.

Som du kanske märkt så när jag mår bra, eller är på topp, du vet?

Då kan faktiskt inget få mig att må dåligt, det är som om jag aldrig mått så bra och jag känner att du älskar mig och att du aldrig kommer att lämna mig, och jag vet (fast det jag vet då, är ju bara inbillning!!!) att jag kan fixa allt, jag har lösningen på allt om jag får fundera en stund och det finns inte ett moln på min horisont. Men som jag sagt, det är då jag verkligen ÄLSKAR livet och allt det har att erbjuda, men nackdelen är.... Att när jag är så, det tar jätte mycke energi av mig, vilket jag inte märker förrens jag är helt urlakad på all energi och när jag inte har någon energi det är då det går utför och blir som jag beskrev tidigare men grejen är den att när jag är på topp, då kommer jag med snabba (ofta roliga enligt mig själv) svar på dom flesta frågor, och jag känner att du inte behöver skämmas för att gå med mig på stan, för jag ÄR faktiskt den coolast kille som finns, jag ÄR den coolast kille jag känner till på jorden jag tycker att jag är jävligt häftig, och känner mig oövervinnlig inte att jag ska spöa halva stan och några till, utan att jag kan snacka mig ur vad som helst, tex pruta i affären kanske snacka till mig en stor kaffe ist. för en liten eller mellan. Men det som jag känner igen själv är, att jag blir jävlig rapp i käften, jag brukar då kunna få dom flesta att skratta bara av en mening typ och alla (tror jag iaf) tycker att jag är skit rolig. Då känns det som om min hjärna ligger typ 20 steg före vad andra tänker så jag behöver inte fundera på vad jag ska säga, för det vet jag 10 meningar innan jag säger det och då låter det liksom naturligt och det är nog det folk skrattar åt, att det verkar komma helt naturligt. Och jag kan snacka med vem som helst om vad som helst, men om jag inte vet något om den jag pratar med någon om frågar jag gärna mycke och mer där till, och vrider och vänder på svaren, och kommer med olika scenarion tex. men hur gör du om de blir så? Eller så? men om båda sakerna händer, vad gör man då? Osv. Nu när jag tänker efter så verkar det som jag försöker få till ett scenario som personen inte kan lösa, och jag inbillar mig att jag givetvis kan lösa det då. Och sen får jag idéer, och då menar jag IDEÉR det kan börja med att jag ser en form tex en lampa eller en sko vad som helst och då får jag en idé att jag ska göra en sån grej sen när jag tänker på det så blir den idén en ny idé som jag också kan göra, jag ser liksom möjligheter i allt, eller snarare potential.

Detta va faktiskt första gången H förklarde för mig hur allt kan kännas för honom. Och han avslutade konversationen med något som vi båda tyckte va väldigt bra sagt.

                  "Det är jag som har diagnosen,men det är du som lever med den"

Det har gått några dagar sedan sist.

H lämnade ju mig tror det va i fredags 14/11, på våran 11 månaders dag. Och på lördagen drog han ifrån psyk eftersom han inte tyckte att han fick någon hjälp, dom skulle visst skriva ut honom på måndagen med nya medeciner bara och då fick det vara nog (igen) Men helt ärligt, vad fan är det med psykvården??? Jag har själv legat inne några dagar och träffade en tjej därinne som åkte ut och in hela tiden hon berättade att hon fick nya medeciner och bara skrevs ut hela tiden, hon hade tagit väldigt många överdoser och enligt henne hade hon ingen tanke att sluta upp med det heller, eftersom hon inte fick någon hjälp. Konstigt det där tycker jag...

Men iaf, i lördags stack han och sms:en strömmade in igen, inga trevliga sms alls, det fortsatte liksom från dagen innan och jag va det ena och det andra, orkar inte dra upp det igen nu men skit vad det iaf.
Tänkte ju inte att detta inlägg skulle göra mig irriterad eller ledsen.

 Sen efter en stund så lättade iaf allt, H började skriva mer att, det måste vara slut mellan oss för att han funkade inte med någon och han måste få hjälp. Och att jag skulle inte behöva ta så mycket skit. Och efter en stund va det liksom "bra" igen, vet inte riktigt hur det gick till men det gick iaf. 

Men sen fick jag ett sms av honom där han skriver att han dragit till Åland och att han behöver åka dit för att bara koppla bort allt i några dagar,men jag skulle komma ihåg att han älskar mig. Ja, och vad tänkte jag om detta tro??? Ärligt talat så började jag först bara att skratta och undrade om det va ett SKÄMT eller va fan det va,men sen blev jag jävligt arg för att han skrev att HAN behövde koppla bort allt, ja vem fan behöver inte det??? Seriöst, jag sitter här och är gravid och han bara drar ifrån mig, bara lämnar mig efter allt han gjort och sagt till mig??? Men åk du, jag VÄNTAR här på dig.
Vi sms:ade mycket under tiden han satt på båten och saker blev bättre och bättre,men fortfarande va jag väldigt irriterad men jag sa inget,ville ju inte starta bråk igen. Men H förklarade att han behövde träffa sin vän, för HAN fick honom att må bra. Ja hans vän får honom att må bra,men inte jag eller??? 

H  kom fram till Åland runt 19 tiden och han åkte hem till någon och drack ett par öl och lyssnade på musik???? Gaaahhh det gjorde mig ARGARE än något annat kan jag tala om. Just det, men HAN behövde ju koppla bort allt, jag skiter faktiskt i hur töntigt det låter,men det störde mig något fruktansvärt mycket. Och vi pratade på telefonen på kvällen och på sms och när jag frågade hur han mådde mådde han bra. SJÄLVKLART är det ju toppen att han mår bra, men som jag skrev tidigare det får ju inte gå för fort då känns det inte som han tar detta på allvar eller som han bara glömmer att det har hänt. Fine, jätte bra att han har sina vänner där och att dom har det jätte trevligt men kankse inte just nu eller?,  Snälla NÅGON tänker jag helt fel? Är det jätte dumt av mig att tänka så? Är jag ego som tänker så här???

Dagen efter satt vi och pratade på msn och då skulle dom ut och käka, JA och det störde mig faktiskt det med, jag VET väl att han måste äta för guds skull men, sätta sig på en restaurang med ett gäng och ha det trevligt JUST NU??? Ja jag vet inte, egentligen just nu när jag skriver känns det ju jävligt töntigt att jag kände som jag gjorde men. H ringde upp mig efter att dom hade käkat, och pratade en stund och sa vad han hade käkat o så där, sen la vi på men jag ringde efter en stund och grinade som fan. Vet egentligen inte varför, skit töntigt ju men så va det iaf. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort den senaste tiden, och jag gråter helt plötsligt för inget ting.

Igår va jag förresten inne på coop, jag skulle köpa choklad men det va något fel på deras internet så det gick inte att betala med kortet, jag satte mig i bilen och hade lust att lägga mig på backen och storböla men Å och hennes dotter och dotters pojkvän va med i bilen så jag fick hålla mig. Men detta måste ju ha att göra med att jag är gravid också så klart. Jag känner mig väldigt känslig just nu. Men nog om mig nu.

Han satt ju iaf där på Åland och jag kan inte säga att det va nog inte mycket annat han gjorde/gör än att prata med mig på datan, han skulle inte hinna med det för vi pratar hela dagarna. Och just nu känner jag mig ganska lugn, inte så irriterad, eller JO jag ÄR lite irriterad för att han inte har tagit sig hem än, för att han VÄLJER att vara kvar på Åland istället för att komma hem till mig. Och nu va det ett besök på bvc igår och han va inte med, vilket känns för jävligt faktiskt. Och jag tänker ju på han, han missar massor känns det som. Ultraljudet va han inte heller med på (fast vi va på ett i vecka 12, då va han medmen inte på RUL) och det gör ONT i mig att han inte vill vara närvarande, det gör mig ledsen. Men jag är jätte lycklig (igen) för att allt är bra,och denna gång känns det som att vi kommer att fixa detta och jag hoppas verkligen att det blir så.

Tyckte detta blev ett ganska söligt inlägg.

Är det nu jorden går under??? Jag bara undrar för det känns som det är på väg liksom...

Ja nu har H lämnat mig och jag vet ärligt talat inte om det är hans "sjukdom" som gjort slut eller han själv??? Känns som jag kan inte göra något iaf, nu är det som det är tyvärr.

Jag älskar dig H och kommer alltid att göra det.

Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp

Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp

Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går

Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner

Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp

Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp

Saknar dig enormt mycket H

Ja men sitt du där så sitter jag här = (

Ja i morgon den 14 är det 11 månader sedan vi blev tillsammans jag och H, det är ju verkligen inget man firar men just nu känns det PISS att han inte är här, inte är med MIG den dagen. Det känns som vi har varit ifrån varandra i flera veckor,men samtidigt måste jag försöka tänka på att han behöver vara där och JAG behöver det, jag behöver veta att han verkligen tänker över det som har hänt. Men nä just nu känns fan allt skit, jag vill inte vara ifrån honom längre och återigen VARFÖR??? Och det värsta är väl att vi inte kan ses, och vi kan inte ses förrens nästa söndag :-( nä jag fixar fan inte detta, jag orkar inte.
Snart hamnar ju fan jag på psyket av allt detta. Satan också, livet är fan inte alltid rättvist, det vet vi allihopa!

Saknar dig hjärtat...

Nu har min bok kommit iaf, ska ta tag i läsandet i kväll tror jag. Någon som läst den? Bra?

Jag vet egentligen inte vad det är men jag känner mig så jävla rädd just nu. Sms:en strömmar in igen men så klart är det ju fina sms nu men OM/NÄR det blir samma sak igen då, vad händer då??? Jag lämnar honom inte har inte en tanke på det, men hur länge dröjer det innan H lämnar mig, innna nästa överdos och denna gången kanske det går igenom. Vi ska ju ha barn och leva tillsammans ELLER??? Ja det är väl det som är meningen eller??? Och fortfarande så undrar jag väl VARFÖR han gör så här mot just mig, vad har jag gjort?Ingen av hans andra ex har (enligt H själv) behövt höra sånt här, så varför just jag??? Men jag har inte tagit upp detta med H nu vill inte göra det på telefonen och vill ju inte att han ska må sämre. Sen blir jag lite rädd av andra orsaker, jag frågade H förut hur han mår nu, fick till svar att det va bra och sen frågade han mig hur jag mådde och jag svarade att det är väl så där, jag är rädd för att han ska må FÖR bra för fort och "glömma" allt, självklart måste vi glömma allt och blicka framåt men det får inte gå för fort, rädd att det ska bli fel igen då. Men jag vet inte kanske är jag bara knäpp som tänker så?? Vill iaf inte att han ska veta att jag tänker så nu utan han får läsa det på min blogg när han kommer hem.

Annars så rullar det väl på, jag gör inte ett piss på dagarna, tiden står helt stilla. Men i dag tänkte jag försöka sticka lite på min tub sen åka förbi hemma hos mig och hämta mer mat. Och min nya bok som ska ha kommit nu!

Jag känner själv att detta va väldigt nyttigt för mig att läsa. Och det finns väl fler där ute som kan tänkas vara intresserade av detta, kanske fler som också är anhöriga??!!

Nu ska jag sova.... Natti! 





Borderline-personlighetsstörning (ungefärlig betydelse: gränsland), i dagligt tal endast borderline [’bo:ɖɘɭajn], är en personlighetsstörning.

Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen resulterar vanligtvis i svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla.

Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning.

Termen borderline myntades i början på 1900-talet. Personer med psykiska problem kategoriserades då antingen som neurotiska eller psykotiska. Eftersom borderlinepatienter inte tycktes passa helt in under någondera av kategorierna togs benämningen borderline (av engelskans ord för gränslinje) i bruk. Trots att denna uppdelning inte längre är aktuell har ordet borderline på många håll bibehållits, bland annat i den vanligast förekommande diagnosmanualen för psykiska störningar, DSM-IV. Vissa anser att en lämpligare benämning är emotionellt instabil personlighetsstörning, och detta begrepp används i WHOs klassifikationssystem ICD-10.

De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV lyder som följer: Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

En person med egentlig depression eller bipolärt syndrom stannar ofta i samma humörläge i flera veckor, men hos en person med borderline-personlighetsstörning skiftar humöret betydligt snabbare. Intensiva utbrott av ilska kan snabbt avlösas av ångest eller depression inom loppet av en dag, ett par timmar eller till och med ett par minuter. Under dessa utbrott och humörsvängningar kan vissa personer skada sig själva, till exempel genom att skära sig, slå sönder saker, nyttja droger eller alkohol. Personen har kognitiva problem och en störd bild av det egna jaget. Detta leder till många hastiga, och kanske ej så övertänkta beslut om byte av karriär, jobb, sexualitet, vänskap och värderingar. Vissa personer med borderline kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller direkt onda. De kan ofta känna sig missförstådda eller illa behandlade. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symtom är som mest påträngande när personen känner sig isolerad, ensam eller utan stöd i det sociala livet. Detta kan resultera i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam. Ironiskt nog är det denna aggressiva "klängighet" vid andra som utlöser de konflikter som får omgivningen att lämna personen. Dock är detta endast en generalisering, då andra personer med borderline istället kan välja att dra sig undan.

Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda.

En patient med borderline-störning uppvisar ofta ett impulsivt beteende när det gäller pengar, mat och sex. Borderline-störning uppträder ofta tillsammans med andra psykiatriska problem, särskilt bipolära sjukdomar, depression, ADHD, ångestsjukdomar, fobier, missbruk, ätstörningar och andra personlighetsstörningar.

Statistik visar att 10-20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempel borderline-störning och ADHD. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 60%. Närstående till en patient som diagnostiserats med denna störning har rätt till klar och tydlig information, så att de kan stötta personen. Riskfaktorerna kan reduceras genom en korrekt ställd diagnos och därmed följande behandling, ofta med familjen inblandad. Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd. Detta är dock inte det lättaste, eftersom personen ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende.

Borderline personlighetsstörning konstateras tre gånger så ofta hos kvinnor som hos män. Vad det beror på är inte känt. Vissa forskare menar att många män med diagnosen antisocial personlighetsstörning egentligen har en borderlinestörning.

Ja herregud, vad fan tar det åt mig??? Jag kan inte sluta grina, kan inte sluta lyssna på massa låtar, massalåtar som får mig att grina, låtar som jag och H "har tillsammans" och bara låtar som fårmig att bli skit ledsen.

Jag saknar hans närhet, och att inte kunna ta mig ner till honom och hälsa på gör ont, men det kanske samtidigt är viktigt att jag inte hänger där nere hela dagarna men ändå, det känns PISS.



http://youtu.be/RtYJQVv2JO0

Varför varför VARFÖR I HELVETE?? Kan någon svara på det???

Allt va ju så fruktansvärt bra, nästan lite för bra, ni vet så där bra att man kan inte riktigt tro att det är sant.

H fixade och donade en del förra veckan så vi sågs inte riktigt lika mycket som vi brukar (annars är vi ju med varandra hela tiden) han hjälpte P på hans jobb och hjälpte även Å med lite grejer. Kärleks smsen strömmade in och vi hade det jätte bra och när vi sågs hade vi det kanon mysigt hela tiden. På fredagen den 7/10 hämtade jag mina barn H stannade hemma för att hjälpa Å. Vi umgicks hela "familjen" på fredag kväll och allt va fortfarande bra. På lördag förmiddag skjussade vi H hem till han för att han skulle städa och göra iordning så barnen skulle kunna ha disco hos han. Och sms fortsatte strömma in, helt underbara sms om hur bra han mådde tillsammans med mig och att jag va hans ALLT. Han hade aldrig haft det så bra som han hade det med mig.

Jag och barnen satt ute med Å och hade det trevligt, när H helt plötsligt kommer upp till oss. Både jag och Å ser att något är fel på en gång. H sätter sig ner och börjar gorma om min dammsugare (när jag separerade från min exman tog jag bara en hand dammsugare) ja och den är väl inte den bästa dammsugaren men jag ville helt enkelt ha den så jag tog bara den och lämnade dom andra två dammsugarna till mitt ex. H gormade om hur jävla dålig den va, jag försökte förklara att det är ingen dammsugare man dammsuger hela lägenheten med utan bara till "smått" men nä han kunde inte fatta hur jag kunde låta han få två bra dammsugare och jag tog denna skiten. Sen sa jag att "den va dyrare" då vart det ju ännu värre. Han gick därifrån förbannad som fan och sms strömmade in på nytt men denna gång va det inga trevliga sms. Jag va mitt ex jävlahora fortfarande och gjorde precis som han ville, jag lät han behandla mig som skit hela tiden. Efter ett tag skriver han att imorgon när vi lämnar barnen och om ditt ex öppnar käften ska jag sticka kniven i honom. Jag skickade som svar att du får inte följa med imorgon utan jag åker själv, jag vägrar att sitta i bilen med dig i flera timmar när du är så här. Och detta pratade vi om sist, (förraöverdosen) att när han blir så här så är han inte välkommen någonstans där jag är. Jag får till svar att då va det slut, om jag åkte själv imorgon skulle han inte finnas här när jag kom tillbaka. Men jag va tvungen att stå på mig, jag vägrar utsätta mina barn för hans skit i flera timmar i en bil när ingen av oss kan hoppa ur.

Sms fortsatte hela kvällen, om att jag va mitt ex jävla hora och att mina barn va både det ena och det andra. Jag försökte att inte svara på smsen men vissa kunde jag inte hålla mig ifrån att svara på, det gjorde mig så jävla arg. Och jag försökte verkligen att svara på ett "normalt" sätt men tillslut rann min bägare verkligen över. Det kan ni läsa om lite längre ner snart.

Å va så gullig att hon åkte med mig och barnen ner (ca 16 mil), jag körde ner, och smsen strömmade in mer än någonsin, nu va jag inte bara mitt ex hora utan jag VA en hora, en äcklig fet jävla hora, bara ett jävla misstag, hans största misstag som inte dög till annat än att tömma överflödig sats i. Han hoppades att jag skulle köra ihjäl mig. Fy fan om ni visste hur jävla arg det gjorde mig.

Jag bad honom FLERA gånger att sluta skicka sms, försökte ringa och be honom sluta men han skrek bara HORA HORA HORA.

Vem i helvete va denna person som sa allt detta till mig??? Inte va det H iaf. Jag förstod inget.

Jag hade först tänk att skriva ut hans sms på bloggen men jag känner att det blir för jobbigt att ha det här, dom finns kvar i telefonen men hur länge till vet jag inte...

Efter att vi har lämnat av barnen och åker hemmåt, för det första så hade jag ju fått 3-4 st sms under tiden som vi lämnade barnen han undrade varför jag inte svarade och skrev att jag säkert knullade med mitt ex. EFter ett tag fick jag verkligen nog, det brast liksom, allt blev svart, jag tog upp telefonenoch ringde H och sa jävligt mycket dumma saker. Jag skrek att han va ett jävla psykfall och att jag tyckte han skulle ta alla sina tabletter och gå och dö, så jag skulle slippa honom. Sa nog en del annat också men minns inte.

Så får man verkligen inte säga men just då, efter alla hans sms fick det fan vara nog varför skulle jag ta skit hela jävla tiden när jag inte ens har gjort något. Min bägare rann över helt enkelt. det hade den gjort långt innan men jag försökte verkligen att hålla mig lugn in i det sista.

Sms fortsatte strömma, jag va vidrig likaså ungen jag hade i magen och han kunde minsann hjälpa mig att få missfall. Och jag va bara en lögnaktig fet jävla hora. Jag ljög ju tydligen eftersom jag hade skrivit flera gånger innan att jag älskade han och nu va det ju bevis på att jag bara ljög. Men HAN då??? Allt han skrivit och sagt till mig, om hur jävla fin och underbar jag är, att jag är hans allt, det glömde han tydligen eller så räknas inte det, jag vet i fan.

Jag hade fått honom att hata mig något fruktansvärt mycket, jag eller horbastarden jag bär på va inte ett piss värda för honom.

Sen va det några sms som jag inte riktigt förstod just då, om hur jag skulle ha pengar att köpa säng tillbebisen (och jag hade juen spjälsäng hemma hos H) och att jag kunde inte ens suga luft med min dammsugare längre. Jag tänkte inte så mycket mer på det.

Vi kommer hem, Å och P är så gulliga så dom säger att jag kan sova där och bjuder mig på mat, kollar telefonen och har fått tre sms. Han frågar vart jag ska sova i natt. Varför jag inte svarar och att han har jävligt ont i hjärtat. Jag säger till Å och P att nu är det dax igen, börjar grina och går ner till H. Han ligger i hallen och är kritvit i ansikten. Denna gång kan han prata någorlunda bra iaf (inte alls som gångerna innan). Jag ringer 112 och förklarar så gott jag kan, han hade skrivit i sin bok denna gång också om hur mycket tabletter han hade tagit så det gör det ju lite "lättare". Dom ber mig hålla koll på honom så han inte slutar andas.

Å och hennes dotter kommer ner för att ta bort alla mina grejer som han har kastat utanför i regnet. Och då säger Å att han har slagit söner allt. Ja just det! Det va det han menade med spjälsängen och dammsugaren. Helvete, det gjorde mig fruktansvärt arg, vad fan hade jag gjort honom egentligen, jävla IDIOT va det enda jag kunde tänka då.

Å och hennes dotter tar alla kläder i sopsäckar och går upp med till dom och jag kastar allt annat åt sidan bara, en sönder sparkat spjälsäng, dammsugare och massa annat. Ja just det tavlan också, en så jävla fin tavla som H hade målat på oss, jag älskade verkligen den men jag sparkade sönder den, japp, precis lika mogen jag.

Ambulansen kommer tillslut och dom hjälper H att ta sig in. Jag får såna skuldkänslor för att jag inte följer med H in, men Å har övertalat mig att stanna hemma. H borde få vakna upp och veta/se att jag inte är där, sen får han höra av sig till mig. Men jag har redan bestämt att så fort jag vaknar imorgon så åker jag in till H.

Jag kommer in runt 10 tiden och sätter mig brevid honom. Jag frågar H vad fan det va som hände,börjar gråta och säger att han har själv sagt att så här har han inte betett sig mot sina andra tjejer och jag undrar vad det är jag har gjort för att få den skiten.Då är han fortfarande lite sur och säger att han har tröttnat på att jag ska försvara mitt ex (???) hela tiden. Och varför är det ok att mitt ex kallar mig hora men inte H för han är ju också mitt ex nu.

Men efter bara en liten stund lägger han sig med huvet mot där jag sitter och tar min hand och då börjar jag gråta ännu mer. Jga frågar H hur fan allt ska gå, hur ska det gå när vi får barn,kommer han finnas där kommer han ens finnas med på förlossningen. Jag sa också att "jag tror inte att du vill ha barn med mig" men fick till svar, lite lågt och mumlade att "jo det vill jag" men tyvärr jag tror dig inte, och lite så känns det fortfarande faktiskt.

Jag tror inte att han vill innerst inne, han vill inte ha det "ansvaret" på sig. Men det är lite sent att ångra sig nu. Och jag vill inget hellre än att ha barn med dig och att allt ska funka, du måste förstå det H.

Vi pratar länge och han har fruktansvärd ågren efter gårdagen, han skäms och vet inte själv vad som hände. Han säger att han ena stunden tänker att detta kommer ordna sig, allt kommer bli bra nu, för att nästa sekund tänka att han förtjänar inte att leva.

Jag trodde inte att det skulle göra så ont att skriva nu men jag gråter floder i omgångar, varför händer detta just OSS? (ja självklart önskar jag ingen annan detta men) Vad har vi gjort för att det ska bli så här??

Efter många om och men ligger iaf mitt hjärta inne nu,inne på psyket, frivilligt (vilket känns väldigt skönt på ett sätt) jag vill ju inget hellre än att ha honom hemma men det går inte, jag kan inte trippa runt på tå hela tiden och vara rädd för att allt ska braka helt plötsligt.

Jag satt med under alla samtal igår med läkare och allt va det va, läkaren där han ligger inne nu läste nåt papper som H hade med sig och konstaterade (tydligen) att H har även Bordeline (och Bipolär) jag läste om Bordeline för en stund sen och det stämmer verkligen in på honom, så mycket som "klaffar".

Jag orkar inte fortsätta mer just nu, kanske kommer in vid ett annat tillfälle och lägger till något. Och jag är jätte dålig på att kolla igenom om jag stavat rätt osv, bara så ni vet.

Det har gått 2 veckor och 4 dagar sedan H tod sin SISTA överdosen, ja jag skriver sista för nu får det vara nog. Jag vill ju inte förlora min kärlek.

Jag hämtade ju H på måndagen på psykavdelningen, det va så skönt att han va hemma hos mig men samtidigt va/är jag så rädd att det ska gå fel igen. Vi försökte ett tag (jag, P och Å) att få H att skriva sig här uppe för att ha närmare till en möjlig kontakt, slippa åka ner ända till Stockholm om det skulle vara något. Ena stunden verkade det som H ville det men det verkade också försvinna lika fort och inget har hänt tyvärr.

Jag är ju som sagt jätte rädd att det ska hända något igen, även fast allt är jätte bra nu, H äter sin medicin, vi somnar ganska tidigt på kvällarna och han har saker att göra hela tiden, H hjälper nämligen P på hans jobb. Och jag vet att H trivs med det han får göra. Men dte måste bli en förändring. Samtalskontakt måste ordnas, H har en kontakt men han finns i stockholm och det funkar inte, vi/han kan inte sitta och åka 18 mil (enkel väg) när det ändå skulle kunna funka här uppe (ca 3 mil därifrån vi/jag bor).

Det har iaf inte varit något "problem" sen sist, allt flyter på och H är på bra humör. Vissa nojjor kommer upp ibland. I lördags tex va han helt plötsligt jätte rädd för att polisen skulle komma och hämta honom (??) Ja så där helt plötsligt kan han få såntför sig och han mår verkligen jätte dåligt av det, andra (även jag i början) kan säkert tycka det låter skit löjligt men det är ju hans tro och det blir hans verklighet. Så vi fick helt enkelt ta oss in till polisstationen en liten bit härifrån och kolla så att allt va ok, och det va det ju så klart. H kände sig väldigt lättad när vi gick ut därifrån. Och det kändes även skönt för mig att han inte längre behövde oroa sig så. Viss oro finns fortfarande kvar hos H, inte bara vad gäller polisen utan att tex jag ska lämna honom. Vilket inte kommer hända hjärtat!

Jag ska försöka hålla mig uppdaterad så ofta som möjligt och hålla mina ögon öppna om det skulle börja gå åt fel håll.

Efter förra incedenten rullade allt på ganska bra i ca 1 vecka, men någonstans går det fel igen. H har tagit upp kontakten med samma person som förut (denna person är H:s ex) och han försöker få saker som borde fungera att fungera men det går inte riktigt som han tänkt sig. H börjar sakta bli väldigt låg,men på något sätt tror jag inte han vill att jag ska se att han mår dåligt så han försöker "gömma" det in i det sista.

Nästa måndag (12/9) kommer och vi sitter hemma i soffan och tittar på idol och käkar lite. H äter väldigt lite och äter sen inget på 4-5 dagar.

När torsdagen kommer är allt, verkligen allt skit. H är som en helt annan person. Vi har varit iväg någonstans, jag minns inte vart men när vi har ca 2 mil kvar får vi soppatorsk, H ringer P om ber om hjälp, P:s bror ska komma och hjälpa oss. Under tiden vi väntar är det full fart i bilen. H gapar och skriker om hur alla behandlar han som skit, att han nu är trött på all skit jag alltid ger honom, all skit jag gett honom under tiden vi varit tillsammans. Nu är det slut. Han ska minsann ta upp kontakten med en gammal kvinnlig bekant för att göra mig svartsjuk. Jag klarar iaf inte av att sitta kvar i bilen och beslutar mig för att gå dom ca 2 milen. Jag går gråtandes därifrån, Hör att H skriker något från bilen, jag drar upp luvan över huvet och lyssnar inte, har ingen aning om vad han skrek om. När jag kommit en bit på vägen susar H förbi i bilen i en jävla fart. Jag grinar och tycker antagligen jävligt synd om mig själv. Efter ett tag ringer jag Å, mest bara för att prata och be om att få en vän. Jag förklarar hur saker och ting ligger till, hur arg H är och att inget kan få honom att lugna ner sig. Efter vi pratat en bra stund kommer sen Å och hämtar mig, det kändes som jag hade gått i en evighet och det började mörkna. Å frågade om hon skulle köra hem mig men just nu ville jag inte sova hemma själv, och H sms:ade hela tiden och nu skulle han komma och hämta alla sina grejer hos mig och jag ville verkligen inte ha honom hos mig just då, när han va som han va. Så jag sov hemma hos Å och P. Jag och H sms:ade nog fram till kl 04-05 på morgonen och det va inte mycket trevligt som kom från hans telefon. Och ett flertal gånger skrev han att nu va det slut, och barnet (som förmodligen ändå inte va hans, enligt han själv) betydde inte ett skit för honom, han ville inte ha det, jag gav honom bara ännu en till att lära hata.

Å körde mig hem runt 9 tiden på morgonen då va H redan hemma hos mig och höll på att packa sina grejer. Jag tog mig till affären och sms:en fortsatte strömma in. "Jag hatar och föraktar dig lika mycket som..." "Vad du och din unge gör i framtiden, bekommer inte mig" osv...

Kommer hem igen, och lägger mig i sängen och sms:ar med Å, hon frågar hur allt går, jag förklarar kort och enkelt att han är så jävla elak och hur ledsen jag blir, just för att detta är INTE H verkligen inte, och det vet vi alla.

Sen sätter sig H i soffan och säger något som får hela min värld att rasa samman just då, och det är just det att saker han säger till mig OM mig det skiter jag i, jag kan ta det MEN när det går ut över vårt barn, som faktiskt VI "skapat" tillsammans, VÅRT barn som vi VALT att sätta till världen. Då kändes det som jag hade lust att ge han världens smäll och kasta ut honom från balkongen (vilket jag aldrig hade klarat iaf men). Efter han vräkt ur sig både det ena och det andra går han till kylen och hämtar den lilla spriten som finns kvar, då säger jag åt honom att åka härifrån, jag vill inte längre ha honom här hemma. Det gjorde ju inte saken bättre, för då va det ju jag helt plötsligt som inte ville leva med honom längre och jag som hade lämnat honom.

Innan H åker iväg kommer han på att han ska ha med sig sin medicin hem till sig.

Han åker iaf och vi fortsätter ha kontakt hela tiden via sms. Helt plötsligt slutar H att svara på mina sms och jag försöker ringa, får inget svar först men efter ca 4 gånger svarar han. Jag hör och VET på en gång att han tagit sin medicin. H får inte fram ett vettigt ord, jag hör hur han försöker prata och låter lite irriterad för att jag inte fattar vad han säger men det går verkligen inte. Jag försöker fråga vart han är, jag är osäker på om bensinen har räckt hela vägen hem, kanske sitter han i bilen vid vägkanten någonstan. Helt plötsligt blir det tyst i telefonen, jag skriker på H som inte får fram ett ljud. Lägger på och ringer 112, talar om som det är att jag vet till 99,9% säkert att han tagit en överdos igen. Jag är ju som sagt osäker på om han hunnit hem till sig eller om bilen kanske står på vägen någonstans mot hans hem. Så då måste en polisbil skickas istället för ambulans eftersom vi inte vet vart han är. Jag har ingen bil så jag börjar gå mot H:s hem som ligger 1 mil från där jag bor. Ringer till Å:s jobb och är panikslagen, hon försöker komma ifrån så fort som möjligt. Jag ringer H flera gånger under tiden jag går, han får fortfarande inte fram ett enda vettigt ord. När jag har ca 1-2 km kvar kommer Å och hämtar upp mig. Hon har sett att H:s bil är hemma men hon har inte vågat gå in. När vi kommer fram, kikar vi in genom fönstret men ser inte H någonstans, jag ropar men får inget svar. Polisen kommer efter bara en liten stund och Å hämtar nyckeln in till H. vi går in alla fyra samtidigt och där står han ute i "hallen" lutandes mot väggen. Polisen frågar om det är han jag svarar "ja" och jag och Å går snabbt ut därifrån. Fy fan så han såg ut, så som han va/såg ut för två veckor sedan (när han tog sin förra överdos) va inget mot detta. Polisen får hjälpa H in till soffan, han behöver hjälp att gå. Jag tittar in på H genom fönstret, det är så vidrigt att se, det går inte att förklara med ord hur hemskt det va. Han satt helt apatisk, plockade med saker (som inte fanns) i luften och stoppade i munnen och det ryckte i hela hans kropp. Händerna ville inte vara med alls.

Efter ca 40 minuter kom ambulanspersonalen. Vi kom väl fram till att H fått i sig ca 21 g, vilket är fruktansvärt mycket och det kan sluta jävligt illa.

Jag sitter på stolen utanför och gråter och undrar varför i helvete han gör så här, varför han är så fruktansvärt egoistisk, tänker inte på någon annan än sig själv.

Han åker iaf iväg i ambulansen och jag och Å åker efter en liten stund. När vi kommer fram har H fått komma in på Intensivavdelningen, vi får prata med en äldre kvinna som berättar att dom nu ska magskölja H och att vi får sitta ner i anhörigrummet så länge så kommer någon sen och pratar med oss. Efter en lång stund (vill jag minnas) kommer en lite yngre kvinna in och berättar att H nu ligger i respirator eftersom dom har magsköljt honom och att han fått i sig så mycket kol.

Vi sätter oss inne hos H och tårarna börjar rinna igen, och jag undrar VARFÖR??? Vet inte hur länge vi sitter där men vi bestämmer oss för att vi måste åka hem och få i oss något och H kommer att få ligga i respiratorn över natten, jag ville ju så klart stanna kvar men jag kände att jag behövde få sova lite också.

Vi åkte från sjukhuset runt 18 tiden och kl 19 ringde jag för att höra hur det va med honom och som väntat hade inget förändrats. Jag skulle ha sovit i H:s lägenhet den natten, jag gick ner för att lägga mig men kunde inte vara kvar där det kändes helt enkelt inge bra. Så jag sov hos P och Å istället. Vaknar runt 9 tiden och får låna P och Å:s bil för att åka in till H.

H är vaken när jag kommer in, han ser fortfarande hemsk ut, men det är så skönt att se att han är vaken och vid någorlunda medvetande. Jag sätter mig brevid han på en stol och han tar min hand. Jag minns inte vad vi pratade om eller om det va då han frågade mig hur jag ville göra med oss, om jag ville fortsätta tillsammans, vilket jag så klart ville. Fick till svars att "då gör vi det".

Jag va kvar hela dagen hos H och strax innan lunch kom en psykolog för att prata med H, jag va med i slutet av samtalet. Sen fick han flyttas till hjärtavdelningen återigen för att hålla koll på hjärtat under natten.

Nu pratar vi mer och mer, H somnar till och från och vaknar till och säger förlåt för att han somnar, han vill att jag sitter på sängkanten istället för på stolen. Även denna gång drömmer H konstiga drömmar och han undrar om det har hänt eller inte.

Dagen efter flyttas H till psykavdelningen och där stannar han över natten, jag är så klart där hos han så mycket jag kan och får. H mår väldigt dåligt över dom gångna dagarna, och vill verkligen att allt ska bli bra. Han bestämmer sig för att börja ta sin medicin igen och försöka ta tag i saker.

Nu har det gått lite över 2 veckor sen det hände.

Tänkte slänga in ett nytt inlägg snart igen om hur allt funkar nu efter detta om någon är intresserad av att höra....